saratilling.blogg.se

Förlossningen del 3

Kategori: Förlossningen Pim

Del 1 och 2 kan ni läsa här och här
 
Jag började med att ställa mig på alla fyra. Jag hade nämligen fått för mig att jag inte ville föda liggandes, men jag var så trött i kroppen och kände att jag inte klarade av att ta värkarna ståendes. Ganska snabbt la jag mig ner och bekvämast var det visst på sidan
 
nu ville jag upp i sängen
 
Min barnmorska jag hade haft kom in för att säga hej då. Tyckte det var lite trist då jag verkligen fastnat för henne, men det visade sig att det inte gjorde någonting. Anne som tog över var precis lika go och kände av mig väldigt snabbt. Hon pratade med mig på precis rätt sätt. Exakt tid vet jag inte, men det var runt 7. Hon bestämde sig för att ta vattnet för att sätta igång det hela lite mer. Nu trodde jag att hon skulle komma SNART. Men Pim var envis. Värkarna blev så klart starkare, men krystvärkarna uteblev
 
innan skiftbyte
 
Det gjorde ont på riktigt nu och jag kände paniken komma. Anne frågade om jag ville höja lustgasen vilket jag tackade ja till. Hon sa även åt mig att andas i den mellan värkarna också och nu äntligen kände jag att den gjorde någon nytta. Det värsta var urinblåsan som höll på att sprängas. Ja, tänk dig att du är sjukt kissnödig och sen kommer någon och trampar på din mage. Exakt så kändes det. Fy!
 
stadiga hjärtljud rakt igenom
 sista bilden på magen innan hon kom ut
 
Mamma baddade med kall handduk på magen och Jon i pannan. Det var sjukt skönt. Jag var nämligen stekhet och svettades som ett djur. Jag minns att jag började krysta och Anne frågade mig om jag hade krystvärkar. Jag hade ju inte det, men som jag sa
-Jag vill ju så gärna
 
Hon tyckte att jag skulle spara på krafterna tills de kom på riktigt i stället. Fan också!
 
Här nånstans satte de även elektrod på Pims huvud. Jag blev lite orolig, men när jag hörd barnmorskan och sjuksköterskan prata om vad de skulle göra till helgen förstod jag att läget var lugnt. 
 
Jag minns det prasslande ljudet från deras förkläde så väl. Jag tänkte hela tiden att nu är det nära. De tar ju på sig dem i slutet för att skydda kläderna mot blodstänk och annat klet. 
 
07.20 (kollade journalen) kom den första krystvärken. Vilken känsla och som jag längtat. Jag tycker det är så jäkla coolt alltså. Mamma sa att hon aldrig trodde att hennes dotter kunde låta så där. Jon stod på ena sidan och peppade och mamma stod på andra och höll i mitt ben. Så glad att hon var med!
 
Jag drog hakan mot bröstet och tog i. Jag kände hur huvudet grävde sig neråt. Här var jag helt klar i skallen. Jag var HELT säker på at huvudet var typ ute så när de säger att de ser huvudet nu blir jag förbannad och tar i på nytt. NU däremot. Nu kände jag att huvudet var ute. Jag skrek att de skulle ta ut henne och alla runt omkring mig sa lugnt 
-Andas Sara. Andas!
 
Jag hade kunnat strypa dem hela högen. Andas och slappna av när det känns som man brinner där nere. Hell no!
 
Anne sa åt mig att jag fick krysta på nästa värk, men den kom ju för fan aldrig så jag sket i att vänta. Jag kände ju att hon var redo så jag tog i på nytt. Shit vilken känsla när jag kände att jag faktiskt hade kraft att krysta ut henne på egen hand
 
första bilden på underverket
kallt och ljust 
 
Ut kom i full fart. 07.29. 5 h efter att vi kommit in på förlossningen. Det var den längsta av de tre och det var precis så jag ville att det skulle vara. Det gick för snabbt de andra gångerna. Nu hann jag med och var väldigt närvarande hela tiden. 
 
Navelsträngen var väldigt kort så hon fick ligga kvar långt ner på min mage tills mormor hade klippt navelsträngen. Så klart att hon skulle få göra det
 
mormor fick klippa. här ser ni även barnmorskan som förlöste Pim, 
men också pappa Jon för 37 år sedan
världens lyckligaste
 
Pim mådde bra och började med att skita ner hela mig. Och sen tog hon bröstet eftersom hon höll på att suga fingrarna av mig
 
hon fattade direkt
 
Sen var det moderkakan som skulle ut. Jag fick en spruta i armen och sen började barnmorskan lirka. Det var faktiskt inte alls skönt, men gjorde inte alls ont i jämförelse med de andra värkarna. Det kom en liten en och moderkakan kom ut. Hel och fin. Mamma fotade den, men jag besparar er det.
 
Sen blev det inspektion av mitt kära underliv. Som att man inte gått igenom tillräckligt. Två (??) fingrar upp och gräva runt för att se så att man inte spruckit. Inte en skråma. En tackar. Wilda och Dixie har redan banat väg om man säger som så.
 
Det tog ett tag, men sen kom de där äckliga mackorna in. Fattar inte hur man kan säga att det är de godaste mackorna man någonsin ätit. Jag fick tvinga i mig en (läs mamma)
 
 
Jon bestämde sig för att åka hem och sova. Nu hade han gjort sitt och hellre en utvilad pappa än en trött en. Jag var fortfarande sjukt pissnödig och bestämde mig för att gå på toa. Jag kan meddela att det är det skönaste toalettbesöket jag någonsin gjort. Jag kunde tömma blåsan för första gången på typ 6 månader. Hade problem med det under graviditeten pga mitt framfall och trycket från bebis neråt. Jag passade även på att hoppa in i duschen. Lika bra. Lite läskigt med allt blod som rann, men visste ju att det var normalt. Jag passade på att känna hur det stod till där nere och blev glatt överraskad när jag knappt var svullen.
 
Sen blev väntan lång tills de kom för att väga och mäta. Mamma bestämde sig för att åka hem klockan 10, men precis då kom sköterskan. De hade visst väldigt mycket att göra
 
stolt mormor
 
Lillskiten mätte 48 cm och vägde 3550. Alltså tyngre än mina andra två, men något kortare. Det syntes på henne. Lite knubbigare ben och armar
 
 
 
Nu lämnade mormor mig och kort därefter kom en sköterska för att köra in oss till bb. Vilken känsla att sitta där i rullstolen med sin nyfödda bebis. Så jävla stolt alltså!
 
Jag packade in allt och hoppade upp i sängen med Pim. Passade på att kissa igen. Fortfarande lika skönt. Pim bestämde sig för att inte sova alls. Hon ville mest ligga vid mitt bröst eller i mitt knä och kolla runt. Om jag inte minns fel har alla mina barn valt att sova först efter ett dygn. Det gör ju inget då man själv är fylld av adrenalin och inte riktigt kan sova.
 
Jag hade inga direkta eftervärkar. Det kändes bara som lite mensvärk när jag ammade, men tog tabletter fall i fall det första dygnet. Sen klarade jag mig helt utan.
 
Här slutar min förlossningsberättelse med Pim. Jag vill sammanfatta den som en perfekt förlossning. Som de sa vid hemgång.
 
-Vi sätter ett stort UA (utan anmärkning) på denna journal.
 
I dagarna kommer en liten sammanfattning om tiden efter förlossningen. Hur jag mår och lite annat smått och gott
 
 
 
 
 
 

Förlossningen del 2

Kategori: Förlossningen Pim

Del 1 kan ni läsa HÄR
 
Vi parkerade bilen 02.10. Väl uppe på förlossningen fick vi ett rum direkt. Jag blev lite paff då de inte ens tog mig till undersökningsrummet. Sköterskan visade oss allt och hon var visst redan säker på att jag skulle stanna.
 
Jag kopplades upp och blev lite sur när jag inte kände något på 7-8 minuter, men sen slog det till igen. Efter 20 minuter kom en undersköterska in och presenterade sig. Nu skulle jag få domen.
Öppen 5 cm med aktivt värkarbete. Halva jobbet gjort. Bra jobbat!
 
 
 
Vilken lättnad. Kort därefter kom barnmorskan in och presenterade sig och frågade vad jag ville göra. Föda barn, blev mitt svar. Jag bad om lustgas direkt för att jag skulle hinna vänja mig vid den till de starkare värkarna.
 
Nu skulle det alltså bli bebis till slut!
 
Jon ringde min mamma som jag frågat om hon ville vara med. Hon svarade på 2 sekunder och begav sig ut i bilen. Det tar trots allt 45 minuter bara att köra. Därefter gick han iväg och flyttade bilen som vi ställt på en parkeringsplats på 1 1/2 h. Jag var inte rädd för att vara ensam. Jag hade ju inte speciellt ont. Rätt som det var hör jag hur dörren öppnas och min barnmorska kommer in. Hon börja småprata och jag frågade om de inte hade så mycket att göra. 
Jo, det är rätt så fullt här just nu.
Jag tyckte det var konstigt att hon då stannade hos mig, men samtidigt blev jag väldigt rörd. Hon gjorde det för att jag skulle slippa vara själv. 
 
Först klockan 4 kom mamma fram och jag minns att hon steg in i rummet mitt i en värk. Hon frågade något, men jag ville inte släppa lustgasen. Tyckte dock den hjälpte dåligt mot den sortens värkar jag hade nu. Det gjorde inte ont i varken mage eller rygg. Det var trycket neråt som blev jobbigt och det tog inte gasen tyvärr. Jag blev mest snurrig och lullig. Vilket iofs inte var helt fel
 
 
 
 
Fram till 4.45 hände inte så mycket. Jag hade ganska lång vila mellan värkarna och kunde andas mig igenom dem utan problem. Mamma och Jon hjälptes åt att massera mig lite lätt i ryggslutet. Detta var den bästa smärtlindringen helt klart. Det och att mamma och Jon pratade med varandra. Jag kunde då fokusera på något annat.
 
Barnmorska kom in någon gång efter 5. Nu skulle hon äntligen känna hur det stod till där nere. Jag tippade själv på 8 cm då mina värkar hade ändrat lite karaktär. Arg blev jag när hon sa 6-7. Va fan. Inte mer på 2 timmar?? Men när jag tänker på det nu så är det ju fullt normalt. Jag sa också att jag var nöjd då jag hellre ville att det skulle gå lite långsammare denna gång. För att jag skulle hinna med och verkligen vara med
Hon bad mig nu att testa att kissa. Jag var kissnödig, men ingenting hände. Jag vet inte hur många värkar jag hann med på toaletten innan jag gav upp. När hon kom tillbaka efter ca 20-30 minuter bad jag henne känna på min mage så att jag inte behövde tömmas. Hon tyckte det kändes bra och vi bestämde oss för att avvakta med kateter. Hon sa även till mig att hon slutade 6.45 och hade gärna sett min lilla tös innan hon gick hem. Jag kände att det var för långt bort och visste att jag aldrig skulle hinna
 
 
 
Nu drog värkarna igång på riktigt. Det brukar var så när de varit inne och rört rundor. Det började nu också kännas i magen och lustgasen ökades något steg. Jag tänkte inte ens tanken på epidural. Jag satt fortfarande på bollen och försökte rulla så mycket jag kunde för att hon skulle sjunka ner mer, men ju ondare det gjorde desto mindre ville jag röra på mig. 
 
1 h till stod jag ut, men när klockan var 6.30 bestämde jag mig för att hoppa upp i sängen
 
fortsättning följer...
 
 
 

Förlossningen

Kategori: Förlossningen Pim

Då kör vi! 
 
Denna förlossningen var verkligen helt annorlunda mot de andra två och det blev verkligen som alla sa. Luriga trean. Vill ni läsa om hur det var med Wilda och Dixie klickar ni HÄR och HÄR
 
Fram till fredagen den 22/4 hade jag känt typ nada. Några sammandragningar, men inget som gjorde ont. På morgonen när jag tränade var det något som förändrades. Sammandragningarna hade annan karaktär och hon sparkade och tryckte neråt som hon inte gjort förut. Detta fick mig nästan att tro att hon inte skulle stanna där inne i ytterligare en vecka. Lördag morgon fick mig att tveka ännu mer då jag kände av min första rejäla värk. När jag jobbade på morgonen fick jag ta det riktigt lugnt för att det inte skulle göra för ont. Det var nog många som inte trodde att de skulle se mig på måndagen igen.
 
Så här höll det på en vecka. Jag tränade mitt sista pass på gymmet tisdagen den 26:e och ett hemmapass på onsdagen. Sen la jag ner det pga för mycket värkar. Jag jobbade sista passet på tisdagen också då jag kände att sömnen var det viktigaste. Jag ville verkligen vara utvilad om det skulle sätta igång.
 
De kommande dagarna vilade jag i princip hela dagarna. Sov hur många timmar som helst för att hela tiden vara redo. Natten till onsdagen trodde jag verkligen det var på g. Jag väckte Jon och ringde förlossningen, men efter att jag varit uppe och gått runt försvann värkarna. Jag kände att det inte var de "riktiga" värkarna, men jag var rädd att det helt plötsligt bara skulle säga PANG! Jag bestämde mig dock för att somna om och sen blev det inget mer. Tur vi inte åkte in.
 
På torsdagen hade jag värkar från och till hela dagen. Dixie var hemma från dagis då hon behövde lite mammatid, men hon klarade sig med ipaden medan jag låg och vilade i sängen. Vid 14 kom farmor och hämtade henne och tog även med sig Wilda från dagis. Vi hade bestämt att de skulle sova där så jag kunde slappna av och kanske få igång det hela. Lite senare på eftermiddagen kände jag att Bäjbi blev lite lugnare i magen och jag ville åka in och kolla så att allt var bra. Då kunde jag samtidigt se hur öppen jag var
 
 
Allt var fint med Bäjbi och mig. Jag blev däremot lite snopen när jag inte öppnat mig något mer sen i måndags, men samtidgt var det skönt. Jag kände nu att det krävs mer än så för att hon ska ploppa ut.
Den natten sov jag som en prinsessa. Säkert 10 h fick jag ihop. Däremot märkte jag redan på morgonen att värkarna drog igång. Lite kraftigare, men inte så ofta. Eva kom på besök och under de 2 timmarna hon var här hade jag värkar var tionde minut. Hon sa direkt att Idag blir det bebis.
 
Det konstiga var att allt försvann så fort hon gick hem. Sen kom det någon här och någon där, men inget regelbundet. När kvällen kom och barnen hade somnat försökte jag komma i säng någorlunda i tid, men var ganska pigg från nattens sömn och dagens vila. 22.30 lyckades jag somna till, men vaknade efter 20 minuter av en värk som jag klockade. Några minuter efter 23 fick jag sova i hela 45 minuter innan jag vaknade lite efter midnatt med en värk som hette duga. Sen kom de tätare och tätare. Jag testade att gå upp och röra på mig och de fanns fortfarande kvar. Även när jag la mig ner igen. Vid 01.30 slog de på rejält och de kom nu var 3:e var 4:e minut. Jag ringde förlossningen och väckte Jon som ringde sin mamma. 01.54 klockade jag sista värken.
 
Nu kör vi!
 
fortsättning följer...