Förlossningen
Kategori: Förlossningen Pim
Då kör vi!
Denna förlossningen var verkligen helt annorlunda mot de andra två och det blev verkligen som alla sa. Luriga trean. Vill ni läsa om hur det var med Wilda och Dixie klickar ni HÄR och HÄR
Fram till fredagen den 22/4 hade jag känt typ nada. Några sammandragningar, men inget som gjorde ont. På morgonen när jag tränade var det något som förändrades. Sammandragningarna hade annan karaktär och hon sparkade och tryckte neråt som hon inte gjort förut. Detta fick mig nästan att tro att hon inte skulle stanna där inne i ytterligare en vecka. Lördag morgon fick mig att tveka ännu mer då jag kände av min första rejäla värk. När jag jobbade på morgonen fick jag ta det riktigt lugnt för att det inte skulle göra för ont. Det var nog många som inte trodde att de skulle se mig på måndagen igen.
Så här höll det på en vecka. Jag tränade mitt sista pass på gymmet tisdagen den 26:e och ett hemmapass på onsdagen. Sen la jag ner det pga för mycket värkar. Jag jobbade sista passet på tisdagen också då jag kände att sömnen var det viktigaste. Jag ville verkligen vara utvilad om det skulle sätta igång.
De kommande dagarna vilade jag i princip hela dagarna. Sov hur många timmar som helst för att hela tiden vara redo. Natten till onsdagen trodde jag verkligen det var på g. Jag väckte Jon och ringde förlossningen, men efter att jag varit uppe och gått runt försvann värkarna. Jag kände att det inte var de "riktiga" värkarna, men jag var rädd att det helt plötsligt bara skulle säga PANG! Jag bestämde mig dock för att somna om och sen blev det inget mer. Tur vi inte åkte in.
På torsdagen hade jag värkar från och till hela dagen. Dixie var hemma från dagis då hon behövde lite mammatid, men hon klarade sig med ipaden medan jag låg och vilade i sängen. Vid 14 kom farmor och hämtade henne och tog även med sig Wilda från dagis. Vi hade bestämt att de skulle sova där så jag kunde slappna av och kanske få igång det hela. Lite senare på eftermiddagen kände jag att Bäjbi blev lite lugnare i magen och jag ville åka in och kolla så att allt var bra. Då kunde jag samtidigt se hur öppen jag var
Allt var fint med Bäjbi och mig. Jag blev däremot lite snopen när jag inte öppnat mig något mer sen i måndags, men samtidgt var det skönt. Jag kände nu att det krävs mer än så för att hon ska ploppa ut.
Den natten sov jag som en prinsessa. Säkert 10 h fick jag ihop. Däremot märkte jag redan på morgonen att värkarna drog igång. Lite kraftigare, men inte så ofta. Eva kom på besök och under de 2 timmarna hon var här hade jag värkar var tionde minut. Hon sa direkt att Idag blir det bebis.
Det konstiga var att allt försvann så fort hon gick hem. Sen kom det någon här och någon där, men inget regelbundet. När kvällen kom och barnen hade somnat försökte jag komma i säng någorlunda i tid, men var ganska pigg från nattens sömn och dagens vila. 22.30 lyckades jag somna till, men vaknade efter 20 minuter av en värk som jag klockade. Några minuter efter 23 fick jag sova i hela 45 minuter innan jag vaknade lite efter midnatt med en värk som hette duga. Sen kom de tätare och tätare. Jag testade att gå upp och röra på mig och de fanns fortfarande kvar. Även när jag la mig ner igen. Vid 01.30 slog de på rejält och de kom nu var 3:e var 4:e minut. Jag ringde förlossningen och väckte Jon som ringde sin mamma. 01.54 klockade jag sista värken.
Nu kör vi!
fortsättning följer...
