saratilling.blogg.se

Det har varit många tankar om varför jag vill se ut på ett visst sätt. Visst tycker jag det är snyggt med muskler, men är det för att det ser snyggt ut eller är det för att jag ser upp till kroppen? Jag vet ju vilket hårt slit som ligger bakom och för mig har det alltid varit ett bevis på att man är duktig (ett ord jag inte längre använder). Man har disciplin och kontroll. 

För mig har alltid orden lat och egoistiskt varit något av det värsta man kan kalla mig, men det har jag tack vare Ann-Sofie lyckats vända på. Det är ok att vara bådadera. Vem säger att det är negativa ord? Är jag lat för att jag struntar i träningen för att jag är trött, för att jag lägger undan jobbet ett tag eller för att jag väljer att köpa något färdigt när jag inte orkar laga mat?? Eller är jag bara smart som låter min kropp och knopp få vila en stund för att sen orka mer? 

Och egoistisk. Om jag ska kunna bry mig om andra så måste jag i första hand bry mig om mig själv. 

Jag är så satans trött på alla ideal. Hur man ska och inte ska se ut. Hur mycket man ska träna. Hur man ska äta. Vad man ska ha på sig. Jag har det upp i halsen!

Jag har i hela mitt vuxna liv aldrig varit nöjd med mig själv (kanske någon kort period). Fatta så jävla korkat!! Att jag lagt så mycket energi på att vilja ha något annat i stället för att fokusera på det jag faktiskt har. Det är slut med det nu. Det räcker. Så länge jag är frisk och kroppen mår bra ska jag fan inte klaga. Det är ju bara en kropp! Och vi ser alla olika ut och det är ok. 

Sen att jag kanske har ett mål för att motivera mig själv är en annan sak. Och träna kommer jag alltid att göra. Det är något som får mig att må bra. Äntligen! Inte träna så att jag skadar mig själv. Inte träna för att kompensera för maten jag åt. Inte träna för att jag måste. Enbart för att jag vill