saratilling.blogg.se

Mot Australien

Kategori: Resa

Resan till Australien började 24/11. Vi mötte upp mormor på Knutpunkten och hoppade på båten mot Helsingör kl 15. För att slippa gå upp i ottan tog vi en natt i Köpenhamn.
Vi käkade lite gott och blandat och korkade upp champagnen. Det hör alltid en resa till vet ni.
Vi fick barnen i säng i tid och vi alla sov någorlunda. Ni vet ju själva hur det känns dagen innan man ska iväg

Klockan ringde 5.30. Wilda som sovit hos mormor hade varit vaken sen kl 4 så henne slapp vi väcka. De andra två vaknade så fort vi började röra oss på rummet. Vi tog en shuttlebuss till flygplatsen och allt gick enligt planen. Tills vi skulle checka in. Pims visum hade inte gått igenom. Jag fick en jäkla massa mail och tog för givet att alla var godkända. Jag hade gjort ett misstag och skrivit mitt namn i Pims visum av någon anledning. Dock fixades det relativt snabbt och vi kunde checka in alla väskor och gå med vagnen till en annan check-in.
Frukosten fick vi dock äta lite under stress och kände hur min mage knöt sig. Jag tror många håller med mig när jag säger att jag måste gå på toa efter frukost annars är det kört. Så här i skrivandes stund har jag inte gått på över 3 dygn. Där får inte plats någon större mängd mat om man säger som så, men det lär lösa sig så småningom

Första flyget till Doha tog 6 timmar. Det är den bästa flygningen jag varit med om. Vi blev omplacerade och jag fick sitta så att jag kunde ha en liten liggdel/basinett till Pim framför mig. Trodde inte hon skulle godkänna den, men där låg hon och njöt.
Alla barnen var helt fantastiska och jag var en väldigt stolt förälder. Maten var god dessutom. Tycker det är alldeles för små portioner så klart, men ungarna äter ju aldrig upp så jag får alltid så jag klarar mig.

Barnen fick leka av sig på Dohas flygplats och vi alla fick lite mat i oss. Klockan 7 svensk tid gick flyget till Sydney. Även här hade vi tur. En hel rad bredvid oss var ledig och där fick jag och Pim sätta oss så att hon kunde få en liggdel. Tyvärr satte sig en annan kvinna med sin unge som inte hade samma humör som Pim bredvid oss. Vi blev störda en del, men vad kan man begära av en 1-åring liksom?

14 timmar i luften. Helt sjukt, men det gick faktiskt bra. Jag sov den första delen, men sen blev det inte så mycket mer. Jag passade på att njuta av egentid med mina barn. Det var det jag fokuserade på för att hålla mig positiv. Ni som känner mig vet hut tråkigt jag tycker det är att ta mig från A till B.

Det var en del luftgropar. En gång så häftiga att en man i gången trillade. Fan va det killade i magen. Jag slängde mig fram över Pim. Hon reagerade inte ens, men kidsen får inte ligga kvar när sätesbältesskylten tänds så det var bara att lyfta upp en sovandes Pim.

Det gick relativt smidigt att ta oss igenom tullen. Jon behövde inte ens betala för sitt snus. Däremot hade vi inte fått såna där lappar man fyller i till kidsen så det fick jag göra helt mosad i huvudet. Kom inte ens ihåg deras personnr. Väskorna och vagnen kom fram som de skulle trots att Wilda hela tiden sa att de kommit bort

Syrran och barnen stod och väntade på flygplatsen. Jag fick en stor kram av Matilda som kom springandes emot mig. Scarlett var lite för blyg, men det släpper nog snart.
Dixie tappade det så det fick bli chicken nuggets på plats. Det är typ det enda vi vet att hon alltid äter. Fröken kräsen.

Vi köpte biljetter till tåget som skulle ta oss in till city. Tur att syrran bor här så hon kunde hjälpa till med allt. Min hjärna hade slutat fungera helt nu. Hungrig och trött är en dålig kombo när man kommer till en ny stad.
Väl framme i Sydney lämnade mamma och syrran av sina grejer på sitt hotell och sen följde dem oss till vårt så att vi skulle hitta. Tyvärr fanns inget matställe i närheten så Jon traskade tillbaka med de andra för att handla hem något lättare att äta.
Med mat i magen slumrade vi till sist in vid 22.30

Kommentera inlägget här: