Ett liv med bulimi
Kategori: En del av mig
Känsliga läsare varnas
När jag tittar på gamla bilder känner jag inte igen mig själv. Jag har vägt allt från 47 kilo upp till 72 (två gånger tom). Jag mår dåligt. Inte av att jag tycker att jag ser hemsk ut. Jag vet ju hur dåligt jag mått under denna tid. Jag tycker det är tråkigt när jag tittar tillbaka i backspegeln då vet jag hur mycket mina matstörda tankar förstört för mig och min familj. Alla resor med Jon som slutat i en massa bråk för att jag inte hittat restauranger med rätt mat, alla lögner om pengar och varför jag inte kan träffa vänner, hur dåligt jag mått psykiskt.
Jag kommer så väl ihåg min första panikångestattack. Jag trodde jag skulle dö. Jag vaknade en morgon (om jag inte minns fel så var det 1 april) år 2006. Min bästa kompis hade fyllt 25 och skulle ha fest. Alla barndomskompisar var bjudna och jag hade sett fram emot denna kväll länge. Det blev inte riktigt som jag tänkt. Jag vaknade av att jag knappt kunde andas. Det gjorde ont i halsen. Det sved och rev. Ögonen var totalt igenvarade och svullna som pingisbollar. Hjärtat klappade i 190 och det kändes som att det hoppade över varannat slag
Jag kunde inte ta mig upp ur sängen. Det snurrade och jag var nära att kräkas. Problemet var att magen var totalt tömd. Jag hade haft en hetsätningsattack dagen innan. 10 h sammanlagt. Jag. Jag tror jag faktiskt hade kräkt hela den veckan. Jag kommer inte riktigt ihåg vart Jon var, men han var i alla fall inte hemma den helgen. Det var då jag passade på. Åkte från affär till affär och handlade på mig olika godsaker. Kunde inte handla allt på samma ställe då jag skämdes och var rädd för vad de i kassan skulle tro. 1500-2000kr var ingen omöjlighet. Glass, godis, kakor, vitt bröd, nutella, socker, chips, chokladdryck. Ja, ALLT som jag annars inte åt. Jag levde nämligen på gröt, frukt, sallad och crabsticks. En period åt jag bara frusna ärter.
Åter till dagen. Jag kröp ut till köket för att försöka få i mig något att dricka. Jag hade en slatt cola light kvar i köket. Noll kolsyra kvar, men jag drack. Jag var törstig. Hjärtat slog fortfarande och jag började må illa. Kröp mot toaletten. Det luktade gammal spya. Hela jag stank. Jag minns att jag sa högt Detta var sista gången, Sara. Aldrig mer. ALDRIG!!!!
Jag fick ringa min bästa vän och berätta att jag inte mådde bra. Jag hade fortfarande inte fattat att jag hade en panikångestattack. Det förstod jag först efteråt. Jag trodde bara jag hade misshandlat min kropp så illa att den helt enkelt höll på att ge upp. Jag blev livrädd.
Jag minns att jag ringde min mamma. Jag låg där i sängen och skakade och grät. Jag bad om hjälp. Jag ville att hon skulle göra något. Vad som helst. Min mamma grät. Hon sa att hon skulle göra allt hon kunde för att få mig "frisk"
Jag gick på festen på kvällen efter långt om länge, men jag stannade bara en kort stund. Jag var så otroligt svullen om halsen att jag hade en sjal runt den. Jag skämdes över hur jag såg ut. Jag hade sår i mingipsan och på handen. Det på handen har gett mig ett ärr som påminner mig då och då om tiden som varit.
Min mamma fixade in mig på privat KBT. Svindyrt, men antagligen värt varenda krona. Problemet var att jag den där dagen den 1 april tog beslutet att sluta göra mig själv illa. Det kändes som att det var i det förflutna även om det bara var en vecka sedan. Jag kände mig "frisk". Därför tog jag inte terapin på allvar. Jag tyckte det var tramsigt och det kändes som att terapeuten inte trodde på mig. Jag gick kvar någon månad, men tyckte det var bortkastade pengar. Jag fick med mig många bra verktyg som jag har använt senare i livet dock.
6 månader nästan så exakt tog det. Sen gjorde jag det. En gång. En endaste gång behövdes. Sen var jag tillbaka. Så länge som 6 månader har jag sen dess aldrig hållit upp. 3-4 veckor på sin höjd. Svält i några dagar som sen följdes av hetsätning. Ibland mindre. Ibland mer. Aldrig någonsin blev jag påkommen. En gång kom Jon hem förtidigt från skolan och jag minns hur jag flög ut i hallen och sa att jag hade sån sjuk huvudvärk och att han var tvungen att åka till affären direkt och köpa hem tabletter. Jag fullkomligt slängde ut honom. På bara några minuter slängde jag undan all mat. In i garderoben bakom alla mina skor. Det var inte det värsta. Det värsta var maten jag hade i magen. Som inte skulle få komma upp. Jag fick panik. Till slut sa jag att jag behövde en varm dusch och att jag bara ville vara i fred. Där låg jag i badrummet, vattnet rinnandes i duschen, armen över toastolen och skämdes. Va fan höll jag på med? Dagen efter var jag på det igen. Hade ju fortfarande mat i garderoben. Kunde jag ju inte bara slänga heller.
Idag har jag varit fri från detta helvete i 9 månader och 26 dagar. Det har inte alltid varit lätt. Jag har ibland varit på väg till toaletten, men stoppat mig själv på vägen. Det är inte värt det, Sara. Jag har klarat det och jag är så otroligt stolt.
Varför jag skriver detta nu? Jag vet egenligen inte. Kanske för att jag den senaste veckan varit rädd att mina kräkningar ska göra att jag faller tillbaka. Jag håller mig så länge jag bara kan om dagarna, men när illamåendet till slut tar över har jag inget val. Det släpper ju för stunden. Det är det som gör mig rädd. Det släpper. Precis som med ångesten. För det var det jag gjorde. Jag kräkte ut min ångest. Vissa dricker, andra tränar. Några skär sig själv. Vi hanterar det alla på olika vis. Jag gjorde det så här.
Idag behöver jag inte bli av med min ångest NU. Jag stannar kvar i den. Känner. Vågara vara i det. Frågar mig själv vad det är som är så farligt. Oftast är det inget stort och det är ju aldrig något farligt. Vad är det värsta som kan hända om jag tillåter mig själv att känna?
Jag har efter 20 år av misshandel av mig själv lyckats ta mig ur det. Mina tankar om mat är fortfarande lite störda och kommer alltid att vara, men jag misshandlar inte min kropp bara för det. Jag försöker äta så bra som möjligt för att JAG ska må bra. Om det så är glass och mackor en hel dag just nu pga illamående.
Om jag har klarat det så gör du det. Våga ta hjälp. Jag blev hjälpt av Kraniosakralbehandling. 4 gånger tog det. Jag vet att det låter overkligt, men den 4 december 2014 hade jag min sista behandling som gav mig svaren jag behövde. Jag är dig evigt tacksam för detta Ann-Sofie.
Och tack alla ni som stått ut. Som fortsatt kämpa för min skull. Som inte gett upp. Mest av allt tack till min man som funnits där för mig i vått och torrt och aldrig slutat tro att jag en dag skulle bli fri <3
