saratilling.blogg.se

 

Jag gick på festen på kvällen efter långt om länge, men jag stannade bara en kort stund. Jag var så otroligt svullen om halsen att jag hade en sjal runt den. Jag skämdes över hur jag såg ut. Jag hade sår i mingipsan och på handen. Det på handen har gett mig ett ärr som påminner mig då och då om tiden som varit.

 

Min mamma fixade in mig på privat KBT. Svindyrt, men antagligen värt varenda krona. Problemet var att jag den där dagen den 1 april tog beslutet att sluta göra mig själv illa. Det kändes som att det var i det förflutna även om det bara var en vecka sedan. Jag kände mig "frisk". Därför tog jag inte terapin på allvar. Jag tyckte det var tramsigt och det kändes som att terapeuten inte trodde på mig. Jag gick kvar någon månad, men tyckte det var bortkastade pengar. Jag fick med mig många bra verktyg som jag har använt senare i livet dock.

 

6 månader nästan så exakt tog det. Sen gjorde jag det. En gång. En endaste gång behövdes. Sen var jag tillbaka. Så länge som 6 månader har jag sen dess aldrig hållit upp. 3-4 veckor på sin höjd. Svält i några dagar som sen följdes av hetsätning. Ibland mindre. Ibland mer. Aldrig någonsin blev jag påkommen. En gång kom Jon hem förtidigt från skolan och jag minns hur jag flög ut i hallen och sa att jag hade sån sjuk huvudvärk och att han var tvungen att åka till affären direkt och köpa hem tabletter. Jag fullkomligt slängde ut honom. På bara några minuter slängde jag undan all mat. In i garderoben bakom alla mina skor. Det var inte det värsta. Det värsta var maten jag hade i magen. Som inte skulle få komma upp. Jag fick panik. Till slut sa jag att jag behövde en varm dusch och att jag bara ville vara i fred. Där låg jag i badrummet, vattnet rinnandes i duschen, armen över toastolen och skämdes. Va fan höll jag på med? Dagen efter var jag på det igen. Hade ju fortfarande mat i garderoben. Kunde jag ju inte bara slänga heller.

 

Idag har jag varit fri från detta helvete i 9 månader och 26 dagar. Det har inte alltid varit lätt. Jag har ibland varit på väg till toaletten, men stoppat mig själv på vägen. Det är inte värt det, Sara. Jag har klarat det och jag är så otroligt stolt.

 

Varför jag skriver detta nu? Jag vet egenligen inte. Kanske för att jag den senaste veckan varit rädd att mina kräkningar ska göra att jag faller tillbaka. Jag håller mig så länge jag bara kan om dagarna, men när illamåendet till slut tar över har jag inget val. Det släpper ju för stunden. Det är det som gör mig rädd. Det släpper. Precis som med ångesten. För det var det jag gjorde. Jag kräkte ut min ångest. Vissa dricker, andra tränar. Några skär sig själv. Vi hanterar det alla på olika vis. Jag gjorde det så här.

 

Idag behöver jag inte bli av med min ångest NU. Jag stannar kvar i den. Känner. Vågara vara i det. Frågar mig själv vad det är som är så farligt. Oftast är det inget stort och det är ju aldrig något farligt. Vad är det värsta som kan hända om jag tillåter mig själv att känna?

 

Jag har efter 20 år av misshandel av mig själv lyckats ta mig ur det. Mina tankar om mat är fortfarande lite störda och kommer alltid att vara, men jag misshandlar inte min kropp bara för det. Jag försöker äta så bra som möjligt för att JAG ska må bra. Om det så är glass och mackor en hel dag just nu pga illamående. 

Om jag har klarat det så gör du det. Våga ta hjälp. Jag blev hjälpt av Kraniosakralbehandling. 4 gånger tog det. Jag vet att det låter overkligt, men den 4 december 2014 hade jag min sista behandling som gav mig svaren jag behövde. Jag är dig evigt tacksam för detta Ann-Sofie.

 

Och tack alla ni som stått ut. Som fortsatt kämpa för min skull. Som inte gett upp. Mest av allt tack till min man som funnits där för mig i vått och torrt och aldrig slutat tro att jag en dag skulle bli fri <3